[jfr nl. slurven, slorven; möjl. av ljudhärmande urspr. o. identiskt med SLURVA, v.1; jfr äv. dan. o. nor. slurfe, sannol. av ä. t. schlurfen, sidoform till schlürfen (se SLURPA, v.)]
(†) sörpla l. slafsa o. d.; anträffat bl. i den särsk. förb. slurva i sig, sörpla l. slafsa i sig (ngt); jfr SLURPA, v.Lind(1738). Nu sitter .. (treåringen) på en pall .. och slurfvar i sig kaffe och skorpor. Wetterbergh SamhKärna 2: 203(1857).
