[sv. dial. slurvig, slurvet; jfr dan. o. nor. slurvet; till SLURVA, v.1]
(numera i sht i vissa trakter) slarvig (se d. o. 3). Dalin Arg. 1: nr 27, s. 3(1733; ss. adv.). Det är en faslig pina, / At stygt och slurfvigt tjenstfolk få. Lenngren (SVS) 1: 9(1775). Öfwersättningen (av ett tyskt arbete) är slurfwig och oswensk. SvLitTidn. 1813, sp. 506. Östergren(1941). — särsk. i fråga om klädedräkt l. personlig vård (hår o. d.). Slurfwigt klädd. Tessin Bref 1: 56(1751). (Min vän Scholander är) Mäst slurfvig i sit mörka hår. Linder (SVS) 3: 311(c. 1790). Hans dräkt var mera vårdslösad och slurfvig än tillförne. Elkan Hall 394(1899).
Avledn.: SLURVIGHET, r. l. f. (numera i sht i vissa trakter) slarvighet. JGOxenstierna Dagb. 62(1769). NNordenskiöld(1823) hos Berzelius Brev 11: 63.
SAOB
