SLÅPA, f.; anträffat bl. i pl. -or.
Etymologi
[sv. dial. slåpa; till SLÅPA, v.; jfr äv. fvn. slápr, lång förvuxen person (nor. dial. slåp, dagdrivare, mager fisk, nyisl. slápur, lång räkel, slö slusk, lång o. mager fisk)]
(†) ss. nedsättande benämning på lång o. mager l. slö o. ovårdad kvinna. Han hafwer skiäldt .. sin egen hustru och systrar för hoorer och slåpor. VDAkt. 1695, nr 691.
SAOB
