SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1978  
SLÄNTERJAN, sbst.2, m.
Etymologi
[av ä. t. schlenterjan, av lt. slenderjan, av slendern, slentern (se SLÄNTRA) o. personnamnet Jan (se JAN). — Jfr SLENTRIAN]
(†) om vårdslös o. lat person. Then ene tidt och sehnt på lyckostädet hamrar; / Then andre wårdzlöst nog och sällan therpå slamrar: / Doch blir then förres flit med ringa frucht belönt; / Then andre slänterjan med lön och tack bekrönt. Kolmodin QvSp. 1: 586 (1732). Schultze Ordb. 4550 (c. 1755).
Spoiler title
Spoiler content