[sv. dial. slyd, n., slyddj, f., slöd, f. l. n., sliddjo, f., slydje, n., slydde, f.; formen slödie möjl. utlöst ur en ssg slödjesäd, motsv. sv. dial. (Finl.) slydiseäd, slösäd (se Hesselman i o. y 48 (1909)), samhörigt med SLÖ, adj.2]
(†) slösäd. Iagh giorde aldrigh min Tijend wäl, / Slödh iagh til Prästen sände. Forsius Spec. A 8 b(1620). När j (dvs. haren o. fåret) Lööff och Grääs hafwe, / Så stille j all nödh / .. I kunnen hungren lijse, / Medh ringa wäxt och slödh. Dens. Fosz 244(1621). Huru kommer thet til, at hwetet wanslächtas bort i sämbre hwete, och i Rogh .., Biugget i slödie, Haffran i Tåtol (eller landhafra). Schroderus Comenius 129(1639; t. texten: taube Gersten). — jfr VETE-SLÖD.
SAOB
