SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1979  
SMACK smak4, sbst.2, r. l. m.; best. -en; pl. -ar.
Etymologi
[jfr d. smak; till SMACKA, v.1]
smackande l. smackning (särsk. konkretare, om smackande ljud l. smackljud); äv. om slag beledsagat av smackande ljud. (Sv.) Smack .. (t.) das Schmatzen beim Essen. Möller (1790). Vid dressering (av en häst) kan väl en smack eller ett tungslag tagas till hjelp. Ehrengranat Ridsk. II. 1: 77 (1836); jfr SMACKA, v.1 a α. Jag fick en smack för truten. SvD(A) 1936, nr 3, s. 7 (cit. fr. c. 1840). IllSvOrdb. (1955). — jfr TUNG-SMACK.
Ssgr, se smacka, v.1 ssgr.
Spoiler title
Spoiler content