SMALE sma3le2, sbst.2, r. l. m.; best. -en; pl. -ar; äv. SMALA sma3la2, sbst.2, r. l. f.; best. -an; pl. -or.
Ordformer
(smala 1958. smale 1854 osv.)
Etymologi
[sv. dial. smale; jfr nor. dial. smale; till sv. dial. smala, smälla, bullra, prata högljutt, motsv. nor. dial. smala, smälla, knacka, spraka, sannol. samhörigt med SMÄLLA, slå med l. avge skarpt ljud o. d. — Jfr SMAL, sbst.]
(numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) (eg.: bullrande) hop l. mängd l. skock o. d. (av människor l. djur). Dalin (1854). Färjkarl'n och pigan och hästarna, dom kom i vattnet och drunkna' hela smalen. Geete Clemens Huckl. 84 (1885). En hel smale me grisar, barn och hundar. Östergren (1941). Björseth Gbgsspr. 42 (1958).
SAOB
