SMÅTTOR smot3ωr2, pl.; best. -na.
Etymologi
[jfr sv. dial. småttar, kycklingar, smått(e)ra, pl. best., ss. lockord till kycklingar; jfr äv. smått, pullorna, hönsen (Hof DialVg. 265 (1772)); avledn. av SMÅTT, n. sg. av SMÅ, adj.]
(numera föga br., vard.) småbarn, småttingar. LoW (1911). Dessa odjur (dvs. ett par hundar) hade vi ”småttor” stor respekt för. Wulff 80 år 34 (1926). Vi ”småttor” stodo kring Mammas knän. Därs. 39.
