publicerad: 1980
SNEK, m. ? l. f. ?; pl. -ar.
Ordformer
(äv. sneek)
Etymologi
(†) snäcka l. snigel. Schroderus Lex. 59 (1637). Wägsnekar (Daggmatkar) äre snekar vthan matkskaal. Dens. Comenius 216 (1639). — jfr VÄG-SNEK.
SAOB
Spoiler title
Spoiler content