[jfr d. snip, nor. snipp; sannol. av lt. snip l. t. schnipp, i avljudsförh. till snap resp. schnapp (se SNAPP, interj.). — Jfr SNIPPSNAPPLÅS]
i förb. med snapp, betecknande ett kort, skarpt ljud som uppstår då ngt klippes tvärt av l. dyl.; oftast (i sht i barnramsor o. d.) i uttr. betecknande att ngt (i sht en saga) slutar l. att ngt är kortvarigt o. d.; särsk. dels [jfr lt. snipp-snapp-snurr, t. schnipp schnapp schnurr (baselorum o. d.), äv. schnipp schnapp schnorum] i ramsan snipp snapp snorum (hej bassalorum), dels i ramsan snipp snapp snut, nu är sagan slut l. snipp snapp snute, nu är sagan ute. Giese Sprachm. 1: 316(1730; Snipp, snapp; ljudhärmande). En nätt stöt, ett lifligt infalls-utfall; snipp, snapp, snorum, puff och träff; det fröjdar min intelligens; qwickhet af äkta skrot och korn. Hagberg Shaksp. 6: 235(1849). Snipp, snapp, snorum, hej bassalorum. WoJ(1891; angivet ss. skämtsam trollformel). Snipp, snapp snorum, / nu är sagan slut. Karlfeldt FlPom. 100(1906). IllSvOrdb.(1955: snute). — särsk. i substantivisk anv.
a) (†) ss. beteckning för omväxlande förhållanden l. brokigt liv o. d. Ingen i denna werldens snip snap snorum / Må öfwergå er. Dalin Vitt. 4: 351(1744).
b) kortsp. i uttr. snipp snapp snorum, ss. beteckning på ett kortspel (för barn) där den som lägger andra kortet säger snipp, den som lägger tredje snapp o. den som lägger fjärde säger snorum samt tar hem sticket. Pfeiffer(1837). Lagerlöf BarnM 70(1930).
