[sv. dial. snäsa; jfr nor. dial. sneisa, gliring, stickord; till SNÄSA, v. — Jfr SNÄSIG]
snäsigt yttrande, avsnäsning, reprimand, åthutning; äv. om stryk som ngn erhåller ss. åthutning; företrädesvis i pl.: snubbor, bannor, skäll, ovett o. d. Bemöta med snäsor. Få uppbära snäsor. Avfärda ngn med en snäsa. HH XXXIV. 2: 29(c. 1715). Det var ju en sakramenskad bra snäsa, du gaf den der rödgölingen. Björlin Elsa 166(1879; om stryk). Uppfostran blef snäsor och luggar, ”Gud som hafver” och vara lydig. Strindberg TjqvS 1: 10(1886). Jag fick bara snäsor och ovett till svar, då jag bad att få låna en tidning. Lagerlöf Troll 2: 198(1917, 1921). Kernell UtfGrönGob. 271(1942).
SAOB
