publicerad: 1981
SNÖVIT snø3~vi2t, adj. -are; n. o. adv. -VITT ~vit2.
Ordformer
(snjö- (-iö-, -yö-, -öö-) 1536—c. 1755. snö- (-öö-) 1561 osv. -hvit (-hu-, -hw-, -ij-) 1536—1914. -vit 1893 osv.)
Etymologi
1) som är (intensivt) vit ss. snö l. har snöns (intensivt) vita färg l. (om färg o. d.) som är den (intensivt) vita som finns hos snö; särsk. använt för att beteckna hög(sta) grad av vithet l. renhet; äv. hyperboliskt l. oeg. l. bildl., särsk. dels (i poetisk stil, numera mindre br.) om kropp(sdel) hos kvinna, angivande denna ss. mycket ljus (o. skön l. sensuell), dels i uttr. betecknande ngn l. ngt ss. (ur moralisk synpunkt) absolut ren l. obefläckad l. oskuldsfull l. syndfri o. d. resp. rent osv. (stundom äv. närmande sig bet.: troskyldig l. intet ont anande o. d.). Psalt. 68: 15 (öv. 1536). Om idhra synder än woro blodhrödha, så skola the doch warda sniöhuita. Jes. 1: 18 (Bib. 1541; äv. i Bib. 1917). Hennes mörka hår bredde sig öfver hennes snöhvita skuldror. Ossian 1: 52 (1794). (Hunden) Brigg (var) vid tiden för sin Stockholmsfärd den mest snövita, lantliga oskuld man kan tänka sig ... Jag vet mig aldrig ha träffat en varelse med större tro på det goda i världen. Nordenskjöld NoakArk 53 (1916). Så dog han och låg i sin kista / en ungdomligt gyllene dag. / Det var, som om sekler fått rista / sin skrift i hans snövita drag. Silfverstolpe Heml. 40 (1940). Hon hade snövitt hår. Edqvist AngelTer. 168 (1953). Ruin SjunknH 24 (1956; om svanar). — särsk. närmande sig l. övergående i substantivisk anv., om snövit färg (se FÄRG, sbst.1 1, 2); särsk. i n. sg. obest., dels abstraktare, om snövit färg(nyans) hos ngn l. ngt, dels (numera bl. i skildring av ä. förh.) konkret, om (den finaste sorten av) zinkvitt. Thens huijtas (dvs. den vita färgens) slagh äro .. Miölkhwijt, grå, sniöhwijt (silfwerfärgat) som äro allment kunniga. Schroderus Comenius 339 (1639; t. orig.: schneeweisz). Exempel på icke metalliska färger .. äro Snöhvit, såsom Kalkspat, Aragonit. ASjögren Min. 49 (1865). Den finaste sorten zinkvitt kallas snöhvitt. AHB 131: 13 (1887). (Hos orkidéerna) äro .. sammanförda renaste snöhvitt, mörkaste purpur, lysande guldgult (osv.). LfF 1910, s. 98. Zinkvitt, snövitt .. är zinkoxid. Kallstenius HbOljem. 14 (1915).
2) vit(glänsande) av snö (äv. närmande sig l. övergående i bet.: täckt av vit(glänsande) snö); äv. med huvudord betecknande tidsperiod: då mark o. d. är vit(glänsande) av snö l. är täckt av vit(glänsande) snö. Sista resedagens morgon voro alla vattenpussar frusna, tak och mark snöhvita. Nyblom i 3SAH 13: 154 (1898). Tåget ångade fram över Sörmlands kulliga vidder, som lågo bländande snöhvita i den starka soldagern. Öberg Kont. 268 (1909). En strålande solklar snövit marsdag. MHellberg (1939) hos Östergren Ant. IllSvOrdb. (1955; om fjäll).
Ssgr (i allm. till 1): SNÖVIT-ARMIG. [jfr t. schneeweissarmig] (i vitter stil, numera företrädesvis arkaiserande) om kvinna l. gudinna: som har snövita armar. Tranér HomIl. 45 (1810; om gudinna). —
(1, 2) -GLÄNSANDE. (nästan bl. i vitter stil) snövit o. glänsande, glänsande snövit. Adlerbeth Ov. 22 (1818; om kviga). —
Avledn.: SNÖVITA, se d. o. —
SNÖVITER, se d. o. —
Spoiler title
Spoiler content