[jfr t. sollizitation, eng. solicitation, fr. sollicitation; av lat. sollicitatio (gen. -önis), till sollicitare, uppröra, söka beveka (se SOLLICITERA)]
1) (numera bl. i skildring av ä. förh.) motsv. SOLLICITERA 2, 3: anhållan l. ansökan l. ansökning l. supplik l. bön (om hjälp o. d.); äv.: besvär (se d. o. III b, d); förr äv. om förslag avsett att övervägas av ngn; jfr SOLLICITAMENT,SOLLICITATUR.AOxenstierna 8: 300(1633; om ett av den danske konungen till det svenska rådet framfört förslag om äktenskap mellan en dansk hertig o. arvprinsessan Kristina). Många bliva genom trägne sollicitationer oförmögne och upptröttnade att sökja sin rätt (i revisionsmål). Wedberg 1HD 235(i handl. fr. 1731). Jag .. skäms .. att ideligen besvära dig (dvs. C. A. Agardh) med sollicitationer från alla håll; .. hwad Du kan göra för Lundblad är jag öfvertygad Du gör. Tegnér Brev 1: 359(1817). 2NF(1917). särsk. (†) i uttr. ngts sollicitation, begäran om yttrande l. utlåtande om ngt. RA II. 1: 199(1612).
2) (numera bl. i skildring av ä. filosofisk uppfattning) motsv. SOLLICITERA 5:väckande l. aktivering. Det, hvaraf kraften solliciteras, är sjelft (enl. Hegel) yttring af en kraft, hvilken såsom sådan åter förutsätter sollicitation. Borelius Metaf. 104(1883).
