SORPLA sor3pla2 l. SURPLA sur3pla2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE.
Ordformer
(sorpl- c. 1635—1847. surpl- 1699 (: surpla i sig)—1906. sårpl- c. 1755)
Etymologi
[sv. dial. sorpla, surpla; jfr t. dial. surpflen, sürpfeln; av ljudhärmande urspr. (jfr SORPA, v.2,SÖRPLA)]
(numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) dricka (ngt) sörplande (i små klunkar), sörpla; äv. utan obj.; jfr SORPA, v.2 Schroderus Dict. 252(c. 1635). När han får thet (dvs. vinet) smaka / Så sorplar han, til thes han .. / .. tumlar drukken need. Spegel GW 230(1685). Däruppe i frustugan sitter nu vår kära fru och mumsar bröd och surplar vatten! Lundegård DrMarg. 2: 49(1906).
Särsk. förb. (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat): SORPLA I SIG10 4 0. sörpla i sig (ngt). Cellarius 185(1699).
SAOB
