SOU sω4 l. med mer l. mindre genuint franskt uttal, r. l. m.; best. -n; pl. sous sω4 l. med mer l. mindre genuint franskt uttal.
Etymologi
[jfr t. o. eng. sou; av fr. sou, av ffr. solt, sol (se SOL, sbst.4)]
om ä. franskt mynt (första gången präglat år 1266 o. svarande mot de germanska ländernas skilling) vars värde vid decimalsystemets införande (o. livrens avskaffande) år 1795 utgjorde tjugondelen av en livre; äv. om nämnda mynts frankiska föregångare; sol (se SOL, sbst.4); äv. (o. numera företrädesvis, om förh. efter 1795) i utvidgad anv., dels om skiljemynt av värdet fem centimes (utgörande tjugondelen av en franc), dels allmännare, betecknande penning av minsta l. mycket ringa värde (liktydigt med: vitten l. ”rött öre” l. styver); äv. om räkneenhet svarande mot ovannämnda mynt. Af Koppar är (i Frankrike) myntat 1/4 och 1/2 Sous eller smått skilje-mynt. Zettersten AnmMynt 90 (1771). Sou, .. (dvs.) ett franskt kopparmynt, ungefär 4 öre. Jungberg (1873). När du (dvs. Jonas Lie i Paris) nu vid godt tillfälle fått tag i den rätta tidningen för mig, så kosta på mig en sou och sänd mig ett nummer. Strindberg Brev 4: 186 (1884). Sista soun får gå ur fickan. Heidenstam Vallf. 148 (1888). Sou .. präglades från merovingernas tid i guld och omkr. slutet af 1100-talet i silfver samt blef från 1300-talet = 1/20 livre. 2NF 26: 451 (1917). Man levde på arbetarvis på några sous om dagen. MStiernstedt (c. 1940) hos Östergren. Inte äga en sou (dvs.) ’en vitten'. Östergren (1943). Ge ut, offra sin sista sou på (ngn l. ngt). Dens.
