SPEARING spi4riŋ l. med mer l. mindre genuint engelskt uttal, r.; best. -en; pl. -ar.
Etymologi
[av eng. spearing, vbalsbst. till spear, v., speara, till spear, spjut (se SPÄRR, spjut, lans). — Jfr SPEARA]
sport. i fråga om ishockey: brott mot gällande spelregler bestående i att spelare under spel lyfter sin klubba till maghöjd l. högre o. därvid med klubban utför stötande l. stickande rörelse mot motspelare (o. därigm skadar denne). Utvisades 10 min. Påpekade spearing. SvD 7/1 1969, s. 15. Ulf Sterner, den svenske lagkaptenen som blev offer för en ful tjeckisk spearing på tisdagskvällen, såg frisk och pigg ut när han efter röntgen på onsdagsförmiddagen anslöt sig till den övriga truppen. Därs. 26/3 1970, s. 16.
SAOB
