SPIKA spi3ka2, v.2 -ade. vbalsbst. -ANDE.
Etymologi
[till SPIK-RAK (o. förb. spik rak(t)) l. SPIK, adv. (i bet. II 2)]
(vard.)
1) sport. i orientering: komma direkt l. gå spikrakt på (kontroll); äv. abs. Jag hade den stora turen att spika, men det fanns de, som irrade omkring där (vid orienteringskontrollen) åtskilliga minuter. Skärmen 1945, s. 107. Nästa skärm spikade jag .. direkt efter att först ha gått söderut till en liten göl. Därs. 1955, s. 92.
2) [sannol. utvecklat ur 1] (mindre br.) i sht sport. gå i lås (se LÅS 1 c δ), klaffa. Ett SM, där allting — från början till slut — spikade och blev en förnämlig fullträff. Skärmen 1946, s. 72.
