publicerad: 1985
SPORTSMAN spor4ts~man1, äv. 3~2, äv. (numera bl. mera tillf.) SPORTMAN spor4t~, äv. 3~2, m.; best. -mannen3~20; pl. -män (THästv. 1870, s. 12, osv.). ((†) -men Hedberg Sardou 114 (1866), Nissekal. 1872, s. 120; -männer THästv. 1870, s. 11 (: sportmännernas, gen. pl. best.)).
Ordformer
(sport- 1866 osv. sports- 1833 osv.)
Etymologi
[liksom d. sportsmand, t. sport-, sportsmann, av eng. sportsman; av sport (se SPORT) o. man (se MAN, sbst.2)]
1) manlig person som (med förkärlek) utövar (o. har stor erfarenhet av) sport l. idrott av ngt slag l. är intresserad av sport; numera i sht (pregnant), med tanke på att sådan person uppträder sportsligt (särsk. i uttr. vara (en) god sportsman, särsk. liktydigt med: vara en god förlorare). Det är en sportsman som tar ett nederlag på rätt sätt. THästv. 1833, s. 22. Två sådana der glopar som inbilla sig vara sportmen derför att de äro ute vid kapplöpningarne hvar söndag. Hedberg Sardou 114 (1866). Beqväma ryttare föredraga en djupare sadel under det att sportmannen i allmänhet ger företräde åt en mindre urhålkad sits. Wrangel HbHästv. 248 (1885). I segling, jakt och fiske var han en fulländad sportsman. De Geer Minn. 1: 36 (1892). Refven gör allmogefiskaren af tagel eller ock af tvinnadt lingarn, något längre än spöet; sportsmannen håller sig hellre till silkeslina af 18 à 20 meters längd. IdrFinl. 2: 155 (1905). (Idkare av) bil-, häst- och roddsport .. gång-, bandy- och skidsport .. äro idrottsmän likaväl som sportsmän. ST 1937, nr 240, s. 6. Han var god sportsman. Han tappade inte humöret. Gustaf-Janson KärlekDec. 25 (1959). — jfr AMATÖR-, SKRIDSKO-SPORTSMAN m. fl. — särsk. (numera bl. mera tillf.) i utvidgad l. bildl. anv., om person som är framstående l. skicklig (i ngt). För en skolpojke .. är .. (hoppande smågrodor) en inbjudning till ”sport”. Fullvuxna sådane ”sportsmän” hafva vi nu äfven, icke när fråga är om små grodor, men när fråga är om med dem själiskt befryndade bland outvecklade, trögtänkta, kalla, men inbillningslystna unga flickor. Feilitzen Real. 1: 99 (1883, 1885). (I ett skolhushåll i Karlstad på 1840-talet) var .. (kappätning av välling) vanligen anordnad .. mellan två eller tre unge ärelystne ”sportsmän”, under det de andre sågo på. Ödman VårD 1: 21 (1887). Det är vår öfvertygelse, att svenska regeringen — utan att förledas af den rättmätiga harmen öfver ett dåraktigt norskt stortingsbeslut .. och utan att lyssna till locktoner från unionsbråkets svenske sportsmän — skall behandla denna sak (dvs. frågan om borttagande av unionsmärket i Norges flagga) så som på en gång klokhet och hänsyn till den lagliga rätten kräfver. GHT 1898, nr 280, s. 2.
Ssgr (till 1): A: SPORTSMANNA-ANDA. (-manna- 1885 osv. -mans- 1946) anda (se ande VIII 5) l. grundinställning som besjälar sportsmän i deras förhållande till varandra o. präglar detta förhållande; särsk. i fråga om sportsligt uppträdande (gentemot medtävlare); äv. bildl.; jfr sport-anda. Visa god, dålig sportsmannaanda. TIdr. 1885, s. 40. Sådan är sportsmannaandan inom det politiska livet i England, att (osv.). Claëson Lockhart PolAgent 42 (1933). Spelet var alltigenom sympatiskt och trevligt, präglat av god sportsmannaanda. UNT 13/9 1933, s. 8. Vidsynt medkänsla, nobless, sportsmannaanda och generositet stämplade hans (dvs. E. v. Rosens) livsföring. SvGeogrÅb. 1948, s. 49. —
-EGENSKAP~002, äv. ~200. egenskap (se d. o. 3) som karakteriserar en sportsman. Swing 1921, nr 23, s. 8. —
-KRETS. särsk. i uttr. i l. inom sportsmannakretsar, bland sportsmän l. sportintresserade o. d. IdrB 4: 118 (1907: i). Swing 1921, nr 25, s. 3 (: inom). —
-LIK, adj. (-manna- 1914 osv. -mans- 1921. Anm. Stundom uppträder den eng. formen sportsmanlike (IdrBl. 1935, nr 137, s. 4)) jfr lik, adj. 2. Det var det minst sportsmannalika och allra fegaste uppträde jag bevittnat i hela mitt lif (yttrade en engelsman om en tjurfäktning). Lewenhaupt Pyren. 343 (1914). En deltagare (i en boxningsmatch) kan även tilldömas poäng för sportsmanslikt uppträdande i ringen. Swing 1921, nr 8, s. 7. —
-MÄSSIG. som anstår l. är utmärkande för en (god) sportsman; äv. i utvidgad anv. PedT 1893, s. 135. Den icke sportsmannamässiga seden att skälla ned sina fiender. Steffen Krig 1: 145 (1914). —
-ÄRA. (tillf.) ära som ngn förvärvar l. har ss. sportsman. Sportsmannaäran skattades (förr av brottare) högre än pengarna. Swing 1921, nr 11, s. 3.
B (numera bl. mera tillf.): SPORTSMANS-ANDA, -LIK, se A.
Avledn.: SPORTMANNASKAP, äv. (tillf.) SPORTMANSKAP, n. (-man- 1945. -manna- 1931 osv.) [jfr eng. sportmanship] om förhållandet l. egenskapen att vara en (god) sportsman; äv. dels om förhållandet mellan sportsmän, dels om sportsmannamässigt uppträdande; jfr sportsmanship. Kamratanda och sportmannaskap präglar tävlingen. SvD(A) 1931, nr 45, s. 18. Hans sportmannaskap var oklanderligt. Claëson Lockhart Farväl 146 (1934). Sportmannaskapets sinne för rent spel bör vara hela skollivets ideal. TSvLärov. 1941, s. 222. SvFlH 3: 547 (1945).
Spoiler title
Spoiler content