SPRINT sprin4t, sbst.2, r. l. m.; best. -en.
Etymologi
[jfr sv. dial. sprint, n., språng, hopp, sprönt, n.?, avsats varöver man hoppar vid backåkning; till SPRINTA, v.2]
(numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) motsv. SPRINTA, v.2 1, om avsats l. stup i backe för skidhoppning. Överst ifrån klinten / i glatta spår jag styrde / och dök från stora sprinten / i snö, som fök och yrde. Svartengren Vårst. 24 (1912). (När snön kom) dröjde (det) ej länge, innan vi (dvs. pojkarna i Gammelstad) fått en s. k. ”sprinnt” i ordning. Detta stup lades nederst i backen. PåSkid. 1928, s. 436.
