SPRÄCK, sbst.1, förr äv. SPRICK, sbst.2, r. l. m.
Ordformer
(spreck 1545—1561. sprick 1544. spräck 1561—1648)
Etymologi
[fsv. spräk, sv. dial. spräck; av mlt. sprēke, tal, underrättelse o. d., (ombildning av spräke under anslutning) till spreken (lt. spreken), tala (se SPRÅK); med avs. på formen sprick, jfr lt. sprik, n., tal, (ombildning under anslutning) till 2:a och 3:e pers. pr. sg. av spreken]
(†) nys l. hum l. vag underrättelse (om ngt), aning; särsk. i uttr. få (en (liten), någon) spräck av l. utav ngn l. ngt, få nys osv. om ngn l. ngt. (I) må .. beholle thette (dvs. att mannen hålls under uppsikt) heemeligen hoss edher, så att han icke får ther någen sprick vtaff. G1R 16: 205 (1544). När the prester finge någen spreck vtaff, att the dhäden (dvs. från sina gäll) skulde, wåre tilbefructendis, att the stemplede någett ondtt eblandtt almogen. Thyselius HdlReform. 2: 279 (1545). (Kristian II hade befallt, att svenskar skulle halshuggas.) Men Eric Fläming hade foedt ther en liten spreck aff, therföre vndsatte han sitt lijff förhollandes sigh likasom han alffwarlige war emoett the Swenske. Svart G1 52 (1561). (G. I förvisade Johannes Magnus) aff landet, Icke honom tilstädiandes att komma tilbaka till Vpsale .. Men hin andre hade här foett en spräck vtaff tilförende. Därs. 120. (För sitt krigsfolk) skole .. (officerarna) inthett annars lathe merckie, än som de hafue befalning att ryckie till Jacob Ponthusson, på thett att dee widh Somma eller Solofschj icke må få någon Spräck af dem, för än de komme så när, att de kunne bäre Tijdenderne sielfwe. SUFinlH 3: 134 (1611). — särsk. övergående i l. närmande sig bet.: rykte. Ther aff (dvs. om förföljelser av kristna) hafwer jagh een Spräck hört, / Hwilket migh i hiertat ondt gör. Brasck Apg. D 3 a (1648).
