[sv. dial. spänta, äv.: klättra o. d.; avledn. l. ombildning (utifrån p. pf. o. sup.) av SPÄNNA, v.(2—)3]
1) (numera föga br.) spjärna l. streta; ävlas, kämpa; envist l. hårdnackat kämpa mot ngt l. ngn l. tävla o. d.; äv. bildl. (Sv.) Spänta .. (fr.) se débattre. Weste(1807; angivet ss. familjärt). Efter mycket späntande slapp jag fram. Dens. FörslSAOB(c. 1817). Det var ett starkt späntande om den sysslan. Därs. Detta makande och späntande fram och tillbaka emellan statsmakterna. Geijer I. 8: 261(1838). Efter åtskilligt .. spentande och stretande .. rycks vagnen upp med en hisklig knuff. Callerholm Stowe 108(1852). Auerbach(1913).
2) (numera bl. i vissa trakter, starkt bygdemålsfärgat) (under hopspänning) sy ihop skor l. andra (kraftigare) läderföremål; särsk. ss. vbalsbst. -ning, konkretare: ställe(n) där ngt ”späntats” ihop, söm(mar). War en Stom insatt emellan späntningen (i en frax). NVedboDomb. Vårt. 1755, § 9.
Särsk. förb.: SPÄNTA EMOT10 04. (numera föga br.) spjärna emot (ngt); kämpa emot (ngt), göra motstånd mot (ngt), söka hindra l. stoppa (ngt). Weste(1807). (En dalkarl till E. XIII:) Inte spänta vi emot det som ska vara, för du ska ha ditt och kyrka ska ha sitt och rätt ska vara rätt. Blanche Engelbr. 38(1846). FoU 15: 107(1902).
