STACKE?, sbst.2, l. STACKA, sbst.2 (numera bl. ss. ssgsförled STACK- stak3~), m.; utom ss. ssgsförled anträffat bl. dels (till formen stacka) i best. sg. -an, dels efter prep. i formen stacka.
Etymologi
[sv. dial. stakka, m., stacke, äv. eldstakk, m.; möjl. eg. om hög av stenar o. etymologiskt identiskt med STACKE, sbst.1, resp. STACKA, sbst.1 (se STACK, sbst.1)]
(†, utom ss. ssgsförled) eldstad. (Drottning Margareta) säijes .. ganske monge olaglige skatter lagdt på landet (dvs. Sv.), thet var .. (bl. a.) Stackaskatter, ther man utgifva skulle een mark uthaf hvar stacka eller eeldsstad. LPetri Kr. 105 (1559). Kom för retta Karin Jönsdotter .. hade mördt sitt barn, och bekiende hon .. atth hon hade upbrendt thet i stackan ij stuuan. UpplFmT 5: 164 (1603).
Ssgr: A (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat): STACK-STOLPE. [sv. dial. stakkstolp] stolpe varpå spisvalvet vilar, spisstolpe. jfr: En jern stackstolpe. ÅngermDomb. 1/12 1631, fol. 50. —
B (†): STACKA-SKATT. (om en av drottning Margareta enl. historiografisk tradition påbjuden skatt som man hade att erlägga för varje eldstad. LPetri Kr. 105 (1559). Anm. I senare tid uppträder ordet (åtminstone delvis till följd av anslutning av förleden till stake) i formen stake-skatt. Botin Utk. 431 (1764). Afzelius Sag. 5: 73 (1843).
