STACKEL stak3el2, r. l. m. l. f.; best. -n; pl. stacklar.
Ordformer
(stachel- i ssg 1774 (: Stachelswin). stackel 1719 osv. stacklar, pl. 1800 osv. stakel (-ell) 1630—1681. staklar, pl. 1773)
Etymologi
[av t. stachel, m. l. f. (fht. stachilla, stacchulle, f.), till stecken, sticka, till den avljudande rot som föreligger i stich, stick, o. STEK, stekt kött (med övergång till den typ av avljud som föreligger i brechen, bryta). — Jfr STACKLA]
2) (†) hos djur: pigg l. tagg l. gadd. Pisces (dvs. fiskar), et smärt, glatt, glupskt slägte, alla Sjöfolk och bäste Roddare .. Gevären af staklar, mer at försvara sig sjelfve, än at angripa andra med dem. Linné DelNat. 9(1773). Ödmann MPark 328(1800; i pl., om bigaddar).
3) mus. ss. stöd nedtill för vissa musikinstrument (särsk. violoncell) tjänande spetsig pinne (av trä l. järn). (Violoncellen) stödes numera mot golvet med en spetsig pinne (stackel ..) men hölls förr enbart med knäna. Brodin 254(1948). Heckelfonen är direkt utvecklad ur barytonoboen .. Vid blåsningen stödes instrumentet med en stackel mot golvet. Svensson Stauder Musikinstr. 115(1958).
4) (†) bildl., om ngt som irriterar l. är till förtret (äv. i uttr. en brännande stackel); särsk. [jfr t. ein stachel im auge] i uttr. en (brännande) stackel i ögat l. ngns öga, en nagel i ögat. K. M:z och Sverigies chronos machtt och opvext ähr Danmark een stakell i ögat. AOxenstierna 5: 296(1630). Christina, liten Eld, är worden osz een Fakel: / Wår Fiender ett blosz, en blix, en brännand' Stakel. Stiernhielm Jub. 106(1644, 1668). Ridderskapet och Adelen .. nederläggia deras .. devote önskan, at Gud .. ville sättia Eders Kongl. Maij:t til een brännande stackel uti Fiendernes ögon. 2RARP 1: 174(1719).
Ssg (†): (2) STACKEL-SVIN. [jfr t. stachelschwein] piggsvin (se d. o. 1). PKalm(1744) hos Linné Bref I. 8: 14. Ödmann StrSaml. 3: 42(1788).
