STANDO stan4dω, n.; best. -t; pl. -n.
Etymologi
[sannol. till eng. stand l. t. stand (se STÅND) efter mönster av sådana it. lånord som CRESCENDO, SCHERZANDO]
1) stillastående, halt, stopp. Hela skaran .. vek om hörnet vid Berlingens tryckeri och fortsatte fram till Tegnérs hus, där stando gjordes och vivatrop skallade. Bååth-Holmberg Sekl. 2: 100 (1897). Nu skulle det bli stopp och stando, det satte ingenjören sin ära i pant på. Ossian-Nilsson Hav. 220 (1910). Standot (i de allierades framryckning på Sicilien) förorsakades .. av det hårdnade motstånd, som de tyska elitdivisionerna etablerade. SDS 1943, nr 222, s. 16.
2) (numera föga br.) ställningstagande l. ståndpunkt (o. beslut). När hon kom hem igen, tog hon sitt stando (i religiöst avseende). Nio fjärdingsväg for hon varje söndag till pastor Palmbergs kyrka. Petri Ouchterlony 26 (1924).
