STATIONÄRER, m.; anträffat bl. i pl. =.
Etymologi
[sannol. av ä. t. stationierer; av mlat. stationarius, bokhandlare med fast butik, substantivering av lat. stationarius, hörande till en (militär) station, till statio, stillastående, station, i mlat. äv.: butik (se STATION o. jfr STATIONÄR, sbst. o. adj.); jfr äv. eng. stationer, bokhandlare, av mlat. stationarius (se ovan)]
(†) om kringvandrande munk som sålde avlatsbrev, religiösa skrifter o. d. Huadh skadha och forderff the säckia munkar och stationerer göra j landet medh theres falska aflatz och brödhra breff the föra. OPetri 1: 220 (1527).
