SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1989  
STIG sti4g, sbst.7, n. (VetAH 1746, s. 248 osv.) ((†) r. l. m. Möller (1790)); best. -et; pl. =.
Etymologi
[av sv. dial. (Skåne) sti, steg, dialektal form av STEG, sbst.1]
(i Sydsv.) om så stor bredd (vanl. 5—12 alnar) av ett halmtak (äv. spåntak) som vid taktäckning täckes på en gång (utan att tvärstegen, på vilken taktäckaren står, flyttas); äv. i utvidgad anv., om så mycket torvtegel som täcker (ungefär) lika stor takyta. 16 Stig Tack. SyneprotBara 23/5 1710, s. 1. Det stycke tak, som tillika eller på en gång bindes, kallas Stig. VetAH 1746, s. 248. 10 1/2 stig tak med refwel ock raft. ÅgerupArk. Syneprot. 1753. 1 stig = 2200 torftegel. TT 1896, Extrah. s. 70. Rig 1949, s. 159.
Spoiler title
Spoiler content