Etymologi
[sv. dial. stinta i förb. stinta upp; delabialiserad (l. möjl. på annat sätt ombildad) form av STYNTA, avkorta]
(†) skörta l. binda (upp); i särsk. förb.
Särsk. förb. (†): STINTA UPP. eg.: skörta upp sina kläder (ss. förberedelse för uppbrott); anträffat bl. bildl.: förbereda sig för uppbrott, bryta upp. Månger wil riffua sigh sönder, stintar vp, och öffuergiffuer sitt förordnade stelle, byter altijd om, til thes han finner thet folk, som honom ingen orätt gör, oc thet går alt effter hans sinne. PErici Musæus 5: 30 a (1582).
