STIPENDIARIE sti1pendia3rie2 l. stipän1-, l. -a4rie, m.//ig.; best. -en; pl. -er; äv. STIPENDIARIUS sti1-pendia3rius2 l. stipän1-, l. -a4rius, m.//(ig.); i best. anv. utan slutart.; pl. = l. (med lat. böjning) -arii.
Ordformer
(stipendiarie 1680 osv. stipendiarius 1628—1904)
Etymologi
[liksom d. stipendiar, stipendiarius, t. stipendiarius, eng. stipendiary o. fr. stipendiaire, av lat. stipendiarius, besoldad krigsman, skattebetalare, till stipendium (se STIPENDIUM)]
(numera bl. arkaiserande, i skildring av ä. förh.) = STIPENDIAT 1. För tvenne dagar sedan ähr din gambla stipendiarius Johannes Nicodemij tillika medh Stiernskiölds sonn, Carll, hijtt kommin. OxBr. 3: 164 (1628). Trollorum Stipendium, hwilket nu förmedelst de förra Stipendiariers afträdande, löst blifwit ähr. VDAkt. 10/1 1680, nr 37. (Professor) Haartman (i Åbo) är snarare friskare än förut; och låter trycka en disp. på Svenska, at ventileras af Stipendiarierne, hvars inspector han åter är. Porthan BrSamt. 1: 73 (1783). Stipendiarius ell. Stipendiat, (dvs.) person, som innehar ett stipendium. Ekbohrn (1904). Anm. I VDAkt. 1772, nr 183 används ordet sannol. felaktigt i bet.: stipendiedonator.
