STORNELLO stornel4o, r.; best. -n; pl. -i.
Etymologi
[jfr t. stornello, eng. stornello, fr. stornello; av it. stornello, dimin.-bildning till fprov. estorn, kamp, strid (med ord), dispyt av fprov. estorn, motsv. ffr. estorn, estor (ä. fr. estour, etour); av flfrank. motsvarighet till fht. sturm osv. (se STORM, sbst.1). — Jfr STORNELL]
(numera föga br.) litt.-vet. ritornell (se d. o. 2). Österling MinSek. 166 (1912). Stornellon fick i Rom namnet ritornell, vilket sedan blivit den internationella beteckningen. 2SvUppslB 24: 239 (1952). Stornellon var ofta improviserad och gav vanl. uttryck åt den älskandes glädje el. vrede, hopp el. besvikelse. Därs.
