SAOL     SO     SAOB     Alla tre   läs på saob.se

SAOB

Svenska Akademiens ordbok

publicerad: 1993  

STURKEN, p. adj. -knare. adv. -KET.

Ordformer

(förr äv. -ck-)

Etymologi

[sv. dial. sturken, sturrken, sorgsen, bedrövad, som ej kan tala för gråt l. låta bli att gråta, äv.: modfälld, gråtfärdig, tårdränkt; sannol. eg. biform till STORKEN (möjl. uppkommen under påverkan av STUR o. STURSK)]

(†)

1) halvkvävd av ilska, ytterst ilsken; jfr STORKEN 1. Turken / Slogs tum för tum, förbittrad, blek och sturken. CWAStrandberg 5: 60 (1862).

2) = STORKEN 2. Tholander Ordl. (1872).

Avledn. (till 1; †): STURKENHET, r. l. f. (uppträdande präglat av) egenskapen att vara halvkvävd av ilska l. ytterst ilsken; jfr storken 1 o. harm-storken. Den sturckenheet och geensträfwigheet, samt otillbör(lig)e Comportamente .. som .. (U. Hiärne) mig (dvs. överståthållaren C. Gyllenstierna) i mitt Embete Ehrwist. HdlCollMed. 5/2 1704, s. 1154.

SAOB

Alfabetisk lista

  sture subst.
  sturhet
  sturig adj.
  sturigt
  sturisk adj.
  sturken p. adj.
  sturla verb
  sturlan
  sturmsört subst.
  sturr subst.
  sturrig adj.

  Till   alla ordböcker

Spoiler title

Spoiler content