STÄA stä3a2, v.1, äv. (numera mindre br.) STÄJA stäj3a2 l. STEJA stej3a2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -NING.
Ordformer
(stej- 1946. stä- 1866 osv. stäj- 1912—1951)
jäg. gm att (upprepade gånger) säga l. ropa ”stä”, locka l. kalla på drivande jakthund, företrädesvis för att visa den på (färskt spår av) uppstött villebråd o. förmå den att börja (spåra o.) förfölja detta; äv. med obj. (se a, b); äv. med bestämning styrd av prep. på (jfr a) betecknande drivande jakthund: säga l. ropa ”stä” till hunden; ss. vbalsbst. -ande, stundom äv. -ning, äv. övergående i konkretare anv., om enskild akt l. omgång av stäande (i ovan angiven bet.), stärop. Hahr HbJäg. 361 (1866). Piqueren stäade, snart var drefvet i full gång. THästv. 1870, s. 84. Han (fick) slutligen syn på haren och stäade på hundarna. Nordlund Jäg. 64 (1914); möjl. särsk. förb. Skottet åtföljdes av stäjningar. Möllersvärd UpplJaktst. 54 (1917). När man stöter en hare, hittar ett avhopp i snön eller har skjutit villebrådet — allt saker, som hunden är intresserad av — stäar man och hunden lär sig fort att komma på detta rop. Jakten 76 (1951). — särsk.
b) med refl. obj. o. predikativ, i uttr. stäa sig hes, säga l. ropa ”stä” tills l. så att man blir hes. (Skytten) som nästan stäat sig hes. Knöppel SvRidd. 209 (1912).
Särsk. förb. (jäg.): STÄA IN10 4. gm att stäa kalla in (jakthund). Jakten 76 (1951). —
SAOB
