[avledn. av STAM, sbst.3; jfr dock BHesselman (1919) hos Dalin (SVS) 3: 161]
(†)
1) trädstam. Medan dhet icke är naturligit at ett Trää kan wäxa eller bära Frucht som ingen Root och Stämma haar, aff hwilken han sin Krafft bekommer, så gifwes (osv.). RelCur. 87(1682). Därs. 196. — jfr HUVUD-STÄMMA.
2) härkomst; släkt l. ätt; stam; släktstam; äv. pregnant, i uttr. av stämma, av förnäm härkomst osv.; äv. bildl. Svart Gensw. K 5 b(1558). När Konungen hade förståett aff hwadh stemme han war, begärade han (osv.). Dens. G1 2(1561). Emot Döden hielper här hwarken Adeligit Stånd, högh Stemma och Herkomst, eller något annat ting. Westhius Posse D 4 b(1643). Landsm. II. 11: 3(c. 1662; pregnant). Ja kärlek, ja, du äst af himmelsk ätt och stämma / En öfwerjordisk skatt blef osz med dig förärd. Brenner Dikt. 1: 42(1684, 1713). Betydeliga förändringar vid Riksstyrelsen .. finner man icke, til des Sigurd Rings Stämma på Svenska thronen .. utslocknade, midt uti det ellofte årahundradet. Schönberg Bref 1: 40 (1777). Åtskilliga Arabiska Stämmor antogo Judarnes Religion. Björnståhl Resa 4: 256 (1782). Katarina Fabricius, antagligen af presterlig stämma. Hagström Herdam. 1: 236 (1897). — jfr KONUNGA-,SLÄKT-,YNGLINGA-STÄMMA.— särsk. i uttr. vara av dödlig stämma, vara av mänsklig härkomst, vara människa. LejonkDr. 105(1689).
