[i bet. 1 liksom (ä.) d. stærke, f., sannol. av t. stärke, (kropps)styrka, kraft, av fht. starchī, sterchī, f., avledn. av stark (se STARK); jfr dock äv. fsv. stärke, f., styrka, kraft, av mlt. sterke, av fht. starchī, sterchī (se ovan); i bet. 2 möjl. (ombildn. av STYRKA, sbst., under anslutning) till STÄRKA, v.2]
(†)
1) styrka (se STYRKA, sbst. 4). Han (dvs. andra delen av boken) lärer Sompnsens sätt och tijdh wäl til at märckia, / Så at ens matta kropp, ther aff kan få sin stärkia. Palmchron SundhSp. 244(1642). Hwilken Qwinna går på hafwande Foot, åth henne lät en Malchiten .. i Guld eller Silfwer infatta, och häng honom henne på Kroppen, ther Barnet i Moderlijfwet ligger, så leker Barnet ther medh i Moderlijfwet och hafwer stoor krafft och stärckia aff honom. Hildebrand MagNat. 98(1650).
2) om ngt som stärker (se STÄRKA, v.2 3 a) kropp l. kroppsdel; anträffat bl. ss. senare led i ssgn ÖGNE-STÄRKA.
SAOB
