SUCCENTOR suksen4tor, m.//ig.; best. -n; pl. -er suk1sentω4rer.
Etymologi
[jfr eng. succentor, fr. succenteur; av mlat. succentor, av sub (se SUB-) o. cantor, sångare (se KANTOR)]
mus. i katolsk o. anglikansk, förr äv. lutersk (katedral) tradition: biträdande försångare o. körledare som under kantorns överinseende leder musiken vid gudstjänst. Benedictus Laurentii .. skall hafwa warit född i Jönköping, förut succentor, föregående biskops cansler och canik i Linköping. Reuterdahl SKH III. 2: 77 (1863). SohlmanMusiklex. (1979); jfr: Lunds korstadga från .. ärkebiskop Eskils tid talar om cantor och succentor, som dirigerade sången med utsirade stavar. SvTMusF 1928, s. 15.
