SUFFRAGIUM sufra4gium, n.; best. -iet; pl. -ier. Anm. I ä. språkprov förekommer ordet med lat. pl. -ia. Rösterner, them the kalla suffragia. Svart G1 190(1561).
Etymologi
[jfr t., eng. o. fr. suffrage; av lat. suffragium, till stammen i suffragari, rösta (se SUFFRAGERA). — Jfr SUFFRAGETT,SUFFRAGIST]
1) (numera bl. i skildring av ä. förh.) vid omröstning i beslutande församling: avgiven röst, i sht till ngns förmån; äv. närmande sig bet.: omdöme l. betyg (se d. o. 2). The, som fådt the mästa suffragier, blifwa allena föreslagne. 2PrästP 2: 350 (1723). Uti det dimiszions-bewis, hwilket .. af Decanus utfärdas .. upptagas så wäl de af hwarje Examinator, som de öfwer skrifprofwen meddelade suffragier. SPF 1846, 11: 137.BonnierLex.(1966; om ä. förh.).
2) (†) i beslutande församling: omröstning; bifall vid omröstning. Andersson(1845). Dalin(1871).
3) i romersk-katolsk gudstjänst, om liturgisk andakt vanl. med anhållan om förbön, bestående av en serie åkallanden fogad till tidebön l. mässa o. d. Suffragier sjungas och på Ave Maria följa vigilier. KyrkohÅ 1907, s. 307. Till uttrycken .. (för Maria-kulten under senmedeltiden) hörde även de tillägg eller s. k. suffragier, som fogades till mässans och tidegärdens slut. Bringéus Klockringn. 95(1958). Ett vanligt senmedeltida suffragium gäller freden, pro pace. KulturhistLex.(1972).
