SUPERERA, v.; anträffat bl. i inf.
Etymologi
[av lat. superare, vara överlägsen, överträffa, avledn. av super, över (se SUPER- anm. 2:o). — Jfr SUPERABEL]
(†)
1) övervinna (ngt); besegra (ngn). Der impossibiliteterne blifve så store, att man dem nulla ratione kan superere. OxBr. 10: 293 (1627). Her Per Baner svarade, att situs loci medgifver inthed, thed Ryssen kan supereras. RP 4: 11 (1634). Att I edhre ämbetes besvär måghe medh tolamodh superere. OxBr. 10: 382 (1639). jfr Ekbohrn (1904).
2) anträda l. företaga (marsch)? För än dett (dvs. sammanslagning av Sv:s o. Danmarks arméer) kan ske, och offuenbemelte marche supereras, skulle (osv.). Gustav II Adolf 288 (1626).
