publicerad: 1998
SUPINAL sɯ1pina4l l. sup1-, adj.
Etymologi
språkv. som utgöres av l. hör till supinum. I de flesta nordliga munarter (icke öfver hufvud i Göta språken), särskildt Stockholmskan, blir det supinala -t litet eller intet hörbart efter vokal. Rydqvist SSL 1: 490 (1852). Landsm. VI. 6: 77 (1888).
Spoiler title
Spoiler content