SUPPLETIV sup1leti4v l. 302 l. 401, adj. adv. -T.
Etymologi
[jfr eng. suppletive, fr. supplétif; ytterst av mlat. suppletivus, till (p. pf.-stammen av) supplere (se SUPPLERA)]
språkv. om böjning: som karakteriseras av att en ordstam endast används i vissa former o. i andra ersätts med en annan liktydig, icke etymologiskt besläktad ordstam. Noreen VS 7: 86 (1906). Ett paradigm kan innehålla två eller flera stammar. En sådan böjning kallas heterotematisk eller, om stammarna saknar etymologiskt sammanhang, suppletiv böjning. Thorell SvGr. 6 (1973).
