[avledn. av SVENSK, adj. (o. med anslutning till VIKING)]
(†)
1) svensk man, svensk; äv. med nedsättande bibet. Hör du swänsking, wore iag dommare, du skulle i morgon wara dödat. Schück Wivallius 1: 129(i handl. fr. 1631). De danske ära mijket rädda att o(m) kongen får in köpenhamn så blij d(e) aldrig aff med swenskinga. Ekeblad Bref 2: 107(1659; rättat efter hskr.). Han (dvs. K. XII) stadna ’ke förr än wed gamla Ran-Stad: / Skrämder war Saxen: Swänskingen glad. Dahlstierna (SVS) 179(1707). Swenskingen kommer med mångfalldig tropp. Afzelius Sag. XI. 2: 53(i handl. fr. c. 1710).
