(swef 1737 (: ordaswef). swefwen, sg. best. c. 1730—1749. svev c. 1755 osv. sväv c. 1755)
Etymologi
[sv. dial. svev; jfr nor. sveiv, fvn. sveif (nyisl. sveif, handtag, rorpinne); i avljudsförh. till SVIVA(l. möjl. avlett direkt av SVEVA). — Jfr SVEVA]
1) (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) vev l. handtag att dra runt; särsk. om vev på en slipsten. Broman Glys. 3: 92(c. 1730). Lind(1749; på slipsten). Sväv, vel Svev .. (dvs.) En krok at draga omkring med. Schultze Ordb. 5227(c. 1755).
2) om ordrikt, omskrivande uttryckssätt; anträffat bl. i ssgn ORDA-SVEV.
