SVIG, sbst.1, m.; anträffat bl. i sg. obest.
Etymologi
[efter fvn. svigi, motsv. sv. dial. svige, lång böjlig gren o. d.; till stammen i SVIGA, v.1 (o. i avljudsförh. till SVEG, sbst.1)]
(†) (böjlig) käpp l. stake l. dyl. Thorsten .. hade en tiåck swig i handen, och låddes som han wille slå dem. Reenhielm OTryggw. 2 (1691).
