publicerad: 1999
SVIMLA svim3la, v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -ING.
Ordformer
(sweml- 1721 (: Swemling)—1733. swijml- c. 1620. swimbl- 1723. sviml- (-w-) 1679—1951)
Etymologi
[fsv. svembla, röra sig hit o. dit, sv. dial. svimla, svemla, motsv. dan. o. nor. svimle, mlt. svimelen; avledn. av SVIMMA, v.2 — Jfr SVIMMEL, sbst.1, o. adj.]
1) (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) om person: bli yr l. få yrsel l. svindel; äv.: svimma (se SVIMMA, v.2 2); äv. med subj. betecknande huvud; ss. vbalsbst. -ande o. -ing äv. konkretare, om svindel, svindelkänslor o. d.; äv. bildl., särsk. om förnuftet o. d. Therföre är .. (ett brunnsvatten) icke så säker .. efter det genom sina myckna Mineralier förorsakar vpkastande och swimlande i Hufwudet. UHiärne Suurbr. 100 (1679). At jag i kiörkian swimbladt och dånat. VDAkt. 1723, nr 292. Jag tilstår, at jag under Predikan i går så när hade swimlat. Dalin Arg. 1: 219 (1733, 1754). De omkring löpande och stjerne-prydde himlar / Förwirra sinnen din; ditt swaga hufwud swimlar / När som du nalkas til en himlens ax och Pol. Browallius Holbg 83 (1744). Förnuftet för Hans (dvs. Guds) wälde swimlar; / Men ödmjukheten fattar mod. Dalin Vitt. I. 1: 88 (1747). Han mådde illa redan i söndagses, fick någon svimling eller tocke. Roos Skugg. 393 (1891). Om (hästen) Broncho gör ett kytt och du svimlar och smäller i backen, då blir du ju aldrig bra igen på det viset. Lieberath Span. 84 (1916). — jfr BORT-SVIMLA. — särsk. i opers. uttr. betecknande att det svindlar för ngn l. att ngn blir yr. När .. lyckan .. (J. III) högst på hjulet satt hadhe: war det lijka som honom hadhe swijmlat. Gustaf II Adolf 77 (c. 1620). Det började svimla för ögonen, när han förstod, vart det bar. Browallius SyndSkruke 79 (1937). Svimla .. (Dvs.) Mindre vanl. för svartna för ögonen, svindla. Östergren (1951).
2) (†) dö. Men när .. alt uti ordning är lagadt; / När som oxar och swijn, får, getter och höns hafwa swimlat, / Korfwen färdiger blitt. Strand NeliSuec. 34 (1753).
Särsk. förb. (till 1; †): SVIMLA NED. i yrsel falla ned (i ngt). Bellman (BellmS) 19: 171 (1793). —
Avledn. (i vissa trakter, bygdemålsfärgat): SVIMLIG, adj. [sv. dial. svimlig, yr, svimlog, som rör sig hit o. dit, svindlande; jfr mlt. swimelich, svindel] till 1: yr (i huvudet). Liksom på Salshult trängde sig (i slotten och herrgårdarna) det förflutna inpå en, det hade en sugande makt, man blev spökstämd och svimlig och var rädd att gå vilse i tid och rum. Björkman-Goldschmidt Minns 52 (1962).
SAOB
Spoiler title
Spoiler content