SVIMMA, f.; anträffat bl. i sg. obest.
Etymologi
[jfr fsv. svimi, fd., d. dial. svime, fvn. svími, mlt. swīme; till den rot som föreligger i SVINNA. — Jfr SVIM, SVIMMA, v.2]
(†) svimning(sanfall), medvetslöshet; jfr SVIM. Att hon upvaknar lijksom ur en dödlig svimma, / Och ögat börjar kring i pannan sakta simma. TRudeen Vitt. 226 (1691).
SAOB
