SYNKRONISK -krå4nisk, adj.; adv. -T.
Etymologi
[jfr t. synchronisch, eng. synchronical, fr. synchronique; till SYNKRON]
synkron; särsk. (i sht språkv.) som avser l. gäller l. behandlar förhållandena vid en bestämd tidpunkt, som icke avser osv. en utveckling under ett (längre) tidsförlopp, i sht i fråga om strukturlingvistik o. d.; motsatt: diakronisk. SvLitTidn. 1819, sp. 668 (om metod i fråga om kronologi). Tumören är alltid oval, mjuk och färglös samt pulsationen i densamma synchronisk med hjertats. TLäk. 1834, s. 158. Genom en rent synkronisk, fonologisk analys av franskans vokalsystem blir det möjligt att konstatera, att detta i sig rymmer två system, ett äldre och ett yngre. VSocLdÅb. 1947, s. 171. Efter schweizaren de Saussure brukar man dela in språkvetenskapen .. i två huvudområden .. synkronisk lingvistik, som sysslar med hur ett språk fungerar vid en viss tidpunkt .. diakronisk lingvistik, som sysslar med språkförändringar. Sigurd Språkstrukt. 9 (1967). Trampe o. Viberg Språkteori 54 (1972). —
