[av t. sonderbar, av mht. sonderbære, sunderbar, speciell, utmärkt, enastående, av fht. suntarbāri, avsöndrad, avledn. av suntar, utom, utan (mht. sunder, t. sonder, utan) (se SÖNDER); jfr äv. -BAR 6]
(†) speciell (se d. o. 2), särskild; enastående, utomordentlig. Jagh (har) liuft och gott funnet, H. K. Mtt. Mijn Aller-Nådigste Drottning, til een synnerbar belystning .. een sälsynt subtil Silfuer- och Gull-Prof i liuset bära. Stiernhielm Arch. H 3 a(1644). (Sv.) En synnerbar skänk, (lat.) Munus singulare. Schultze Ordb. 4687(c. 1755). (Sv.) Ett synnerbart låv åkk beröm, (lat.) Laus egregia. Därs.
SAOB
