SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 2002  
SÖMMA, v.1, l. SÖMA, v.1; utom i inf. anträffat bl. i pr.; äv. SÖMAS, v. dep.; anträffat bl. i sup. (pr. sg. sööm CupVen. A 5 b (1669); -ar Svart G1 7 (1561), Strindberg Bjälb. 78 (1909); -er Visb. 2: 121 (c. 1695), Swedberg Schibb. 387 (1716). — sup. dep. sömts Björner Vols. 7 (1737))
Ordformer
(söm- (-öö-) 15611769. sömm- 16141909. -a 15611909. -as 1737)
Etymologi
[fsv. söma, anstå, passa, fgutn. syma, upprätta till heder och ära, sv. dial. (Gotl.) söimä, passa, pryda; motsv. fd. søme (d. sømme), anstå, passa sig, mht. süemen, pryda, feng. sēman, försona, tillfredsställa; avledn. av ett ord som representeras av fvn. sœmr, passande, fsax. sōmi, passande, mht. suome, angenäm (jfr äv. fsv. some, fd. somæ, fvn. sómi, alla: heder, ära), avljudsform till SAM, sbst.1, o. adj. — Jfr SÄMA]
(†) intr., refl. o. dep.: passa l. vara tillbörlig l. passande, anstå, hövas; passa sig; särsk. med allmänt neutralt pron. l. inf. l. att-sats som egentligt subj.; ss. intr. o. dep. äv. med indir. obj.; jfr SÄMJAS I 4, III 6. Thet sömar sigh swore wähl .. att Danske fatige karla bekomme till echte the Swenske fruer. Svart G1 7 (1561). Thet will icke wäll sömma, / Att någon skall sigh i Lijckan berömma. Aschaneus HwsRegl. 4 (1614). Iag rider icke fremst j Skogen i dag, / ty mig sömmer icke den prÿs. Visb. 2: 121 (c. 1695). (Sv.) Det sömer .. dem, (lat.) decet eos. Swedberg Schibb. 387 (1716). (Svärdet) måtte du hafwa tagit så wäl som jag, där som det stod, om det hade sömts dig at bära. Björner Vols. 7 (1737). Torpare-sönerna kunde illa lida, att deras broder egde en slik dyrbarhet (dvs. en silverbägare), utan sade: icke sömmar sig att du, din krafling! har en sådan klenod. SvFolks. 1: 258 (1844). Du är alltid hörsam, när jag kallar Dig, och Du vet hvad som sömmar sig. Strindberg Bjälb. 78 (1909).
Spoiler title
Spoiler content