SÖTMA, v. -ade; förr äv. SÖTMAS, v. dep.; anträffat bl. i pr. sg.
Ordformer
(söt- 1590—1887. sött- 1841. -a 1590—1925. -as 1808)
Etymologi
[fsv. sötma; jfr fd. søtme (d. sødme); till SÖTMA, sbst.]
(†)
1) motsv. SÖTMA, sbst. 1: göra (ngt) söt(are), söta; äv. bildl. Och medhan Dieffuulen han färgar och sötmar Synden (osv.). PPGothus Und. Q 3 b(1590). Att wi skola sötma wåra rätter med sockerrörets merg. SvLitTidn. 1819, sp. 468. Och söttma ej ditt ord med lögn, ty intet gift / För mig är mera bitter, än bedrägeri. Palmblad Aisch. 34(1841). Ett slags i ugnen sötmadt rågbröd, som var mörkt och segt. Wetterhoff Skog 2: 33(1887). — jfr FÖR-SÖTMA.
2) motsv. SÖTMA, sbst. 1, intr. o. dep.: bli söt, sötna. (När det blivit en gröt av vatten o. råg till brännvin) uphöres med tilökningen af lagen, men continueras med arbetet til des det börjar at sötma. Warg 667(1755). Tillsats af is eller kallt vatten förmonligt, sedan brännvinsämnet sötmat (hindrar surnad). NorrlS 1—6: 107(1799). Korn, som gror och sötmas. EconA 1808, apr. s. 127.
SAOB
