TALLE tal3e2, sbst.2, n.; best. -et.
Etymologi
[bildat efter mönster av ale, alme, aske, aspe, björke, boke, eke, grane m. fl., l. ombildning av sv. dial. tälle, talldunge, med anslutning till TALL, sbst.3]
1) (numera bl. i vissa trakter) koll.: grupp av växande tallar, talldunge. Är thesz emillan (dvs. Nyköping o. Södertälje) tämmeliga stora skogar medh bärgh, klipper, grane, talle och börck. Bolinus Dagb. 51 (1670). VDAkt. 1760, nr 451.
2) (†) virke av tall, fur(u). Af påkar utaf runn och talle / Ett dagg på deras ryggar falle. Wallenberg (SVS) 1: 68 (1764).
SAOB
