TARTAR tar1ta4r, sbst.1, r. l. m.; best. -en; pl. (i bildl. anv.) -er. (äv. skrivet med stor begynnelsebokstav)
Etymologi
[jfr eng. Tartar, fr. Tartare, lat. Tartarus; ytterst av gr. Τάρταρος, underjorden, dödsriket; av ovisst ursprung]
(numera föga br.) ss. benämning på den i grekisk o. romersk mytologi djupast belägna delen av Hades; i sg. best. äv. (o. i sht) allmännare, om underjorden l. dödsriket l. helvetet i sin helhet; äv. dels personifierat, dels bildl., särsk.: avgrund l. djup o. d. (förr särsk. i uttr. tartar av järn, om sluss). (Mörkrets furste) talar med en röst, hwarwid Tartaren darrar. Kolmodin QvSp. 2: 275(1750). Snart Tartar’n sitt swalg oplåter. Bellman (BellmS) 3: 99(1780). Satan rytande op ur tartaren far. Lidner (SVS) 3: 132(1788). Jag mig känner sänkt på tunna sköra bräder / Ner i en hvit tartar af böljor mot hvarann. Franzén Skald. 4: 73(1810, 1832). Den port, der Mälarns våg förvånar hafvets bölja, / Och en tartar af jern nu fylls, nu tömmes ut. Därs. 92. Tartaren är namn på dödsriket (eller helvetet) i en och annan ungdomsdikt (av E. Tegnér). Mjöberg Stilstud. 81(1911). Hon hade sovit gott och ingen aning haft om den tartar full av spöken, som nu försvunnit. Ossiannilsson VärldSjönk 176(1947).
Avledn.: TARTARISK, adj.1 (numera föga br.) som tillhör l. utmärker l. har avseende på ”tartar”. Motsägas .. (poeter o. teologer) så skapa de sig til aldeles tartariska, Vidunder. Thorild (SVS) 6: 214(1792). Atterbom Minn. 425(1818: tartarisk färgton). (E. Tegnér) förlägger Valhall under jorden, det är grekernas tartariska skuggvärld, som föresvävar honom. Böök Tegnér 378(1917).
