SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 2004  
TILL ssgr (forts.; jfr anm. sp. 1160):
(II 4 a) TILL-VETTA. (†) förhålla sig (så l. så); ligga l. stå till. Böör hustrun wara flijtigh och ijdkesam vthi sitt Hws .. så at ther icke så til wetter, som vthi een Finna Skuta, ther thet ena ligger öffuer thet andra. Phrygius FormHonMatr. C 4 a (1615). Widekindi G2A 185 (c. 1676).
(II 5) -VIFTA. (numera bl. tillf.) gm viftande bringa (ngn ngt, särsk. hälsning o. d.); äv. bildl. En gynnande hofluft tillveftade honom pensioner och stora förmåner. Möller (1790, 1807). Han tillviftar oss ett ogenerat farväl. Nerman Service Bluffm. 123 (1925).
(II 5) -VIGA. [fsv. tilvighia] (†) (in)viga l. helga (ngt l. ngn) åt (ngn l. ngt). Tw Altar, som Juppiter och Soolen tilwijgde woro. Schroderus Liv. 737 (1626). Brenner Dikt. 1: 54 (1695, 1713).
-VIKA.
1) (†) till II 5 (a): tillvita (ngn ngt), anklaga för. Hustrun, Barbro huilkenn är .. (horsbrott) tillwichtt. 3SthmTb. 14: 214 (1625).
2) (numera bl. mera tillf.) till II 8 b α: gm vikning forma (ngt). En barsliten, i löjliga knycklor tillviken hatt. Almqvist Kap. 66 (1838). Jochnick Handgev. 71 (1854).
Spoiler title
Spoiler content